Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att erkännas hvar det finnes. Vår tid erkänner
skönheten ej mindre hos Murillo’s trasiga tiggarpojke än
hos Apollo di Belvedere, ej mindre hos Falstaff än hos
kung Oedipus, ej mindre hos Pascal än hos Plato. Om
skönhetens idé yttrar sig mera exakt, mera åskådligt
hos de gamle, så yttrar den sig så mycket mera
intensivt och elektriskt hos de nyare: var den mera plastisk
hos de gamle, så är den så mycket mera pittoresk hos
de nyare; var den intuitiv hos de gamle, så är den
spekulativ hos de nyare. De gamle beherrskades af
den; de nyare beherrska den. Men också är hela
systemet af det sköna oändligt mera kompliceradt än hos de
gamle, ju flera systemer, som uppstått bredvid
detsamma, som beröra det och ingripa deri. Idealet hos
de gamle var objektivt skönt, oberoende af hvarje
subjekt — liksom deras samhälle var objektivt sedligt,
oberoende af hvarje lagenlig handlings subjektiva
bevekelsegrund. Denna antika verldsåskådning var ett
mästerstycke af arkitektonisk stränghet och
förnuftsmässig konstruktion, men kristendomen kom och
omkullkastade den, och reste subjektivitetens segertecken
på dess ruiner. Den hade man glömt eller rättare ej
afvetat, när man uppförde sin ståtliga byggnad. Och
denna föll; ty den var med sin frihet dock tvingande,
med sin sedlighet ej kärleksfull, med sin skönhet ej
sann. Det fanns i dess medelpunkt intet hjerta, som
gaf sitt fulla fria bifall till all denna sköna herrlighet:
man hade en öfvertygelse, men den låg utom
menniskan såsom en objektiv lag, den hade ej införlifvat sig
med hennes vilja och handling till ett inre gudomligt
bud, som hon måste icke blott åtlyda, utan åtlyda med
hela sitt hjertas hängifna kärlek. Detta subjektiva
moment, som ingår lika nödvändigt i den sanna friheten
som i godtycket, och utan hvilket anden endast är en
död abstraktion, var det som fattades den antika
verldsåskådningen, och är den punctum saliens, det lifsfrö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
