Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stirrar likväl med ett liflöst marmoröga emot
beundrarens blick: ingen känslans vexling färgar hans
anletsdrag eller hans idealiska lemmar: han är hvarken god
eller ond, hvarken sorgsen eller glad, han är blott
skön, — han är slaf under sin skönhet: oföränderlig,
ouppvärmelig står han från sekel till sekel, en Narcissus,
försjunken i välbehaget öfver sin oändliga, sin evigt
enahanda fägring. Sådan är objektivitetens makt —
den makt, som beherrskar och bestämmer antikens hela
konst.
Den moderna konstgestalten är på långt när icke
sådan. Den tragiske hjelten eger sitt patos inom sitt
eget bröst, såsom en inre lag, hvilken han, om ej alltid
med fullt medvetande, likväl alltid sin känsla och sin
passion till nöjes, underkastar sig. Han känner i hvarje
ögonblick, att den makt, som hänförer honom, är hans
eget hjertas lidelse. Det patos, som dref den grekiska
Antigone till tragisk handling, rörde sig väl också utan
all fråga inom hennes eget bröst; men det framställes
i Sofokles’ tragedi väsentligen såsom en objektivt sedlig
lag, som hon utan tvekan underkastar sig. Derföre ser
man henne icke tillegna sig denna sedliga förnuftslag
såsom sin känslas fordran, såsom sitt systerliga hjertas
böjelse: man ser ej dess objektiva hårdhet värmas och
smältas i subjektets degel, för att ej blott öfvertyga
hennes förnuft utan äfven genomtränga hennes känsla.
Man ser ej, att hjertat företrädesvis har del i hennes
handling. Den moderna hjelten åter lyder sitt patos
icke blott såsom en pligt utan såsom en kär pligt, eller
såsom en frestelse, men en kär frestelse. Han eger i
många fall en valfrihet i sin handling, som de gamle ej
erkände. Om han derföre faller, så skyller han icke på
ödet: han eger det menniskan värdigare medvetandet
att sjelf hafva kastat sin lefnads lott; och klagar han,
så är det icke öfver mensklighetens elände utan öfver
den enskildes otillräckliga krafter att verkställa sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
