Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genialiteten — denna den omenskliga aristokratiens
adelsbref — är icke den förnuftiga andens medvetna
skaparkraft, den ligger uti den ändliga andens omedelbara
natur-instinkt, hvilken utgör frimurartecknet mellan en
inskränkt krets af utvalde, «högtbegåfvade», hvilka
ensamma äro i besittning af den hemlighetsfulla förmågan
att njuta lifvet och sig sjelfva, och mot hvilka den
öfriga menskligheten är ett intet. Denna den naturliga
genialitetens förmånsrätt utsträckes ända derhän, att
det genialiska subjektet exclusivement påstås vara i
besittning af «die seltene Gabe der Empfindung des
Fleisches», hvaremot gemene man, den vanliga prosaiska
menniskan, evigt måste blifva fremmande för kärlekens
högre njutningar: — allt detta i följd af naturens
mystiska ekonomi. — Till denna vidunderliga höjd — till
dessa vansinniga konseqvenser hade således romantiken
ändtligen lyckats drifva sin subjektivitetsprincip. — Men
när den uppställde naturen såsom mensklighetens högsta
mål, huru hade den då uppfattat denna mensklighet?
Hade menskligheten för dem ingen annan betydelse än
den ändliga tillvarelsens? I sanning, nej! Ty den
skönaste, den högsta tillvaro är växt-verldens, heter det:
det mest fulländade lif är ingenting annat än «reines
Vegetiren». — Man gör i sanning orätt att tala om
djuriskheten af det romantiska lifs-idealet: det står ännu
en grad lägre, det står på plantans niveau, eller —
alldenstund all verksamhet icke kan frånkännas ett
organiskt lif — det befinner sig ännu djupare, nemligen
inom den oorganiska verldens sfer, d. ä. i jemnbredd
med stockar och stenar, såsom de renaste exemplar af
tillvaron «in der göttlichen Faulheit».
Vi hafva redan i det föregående yttrat, att det var
anden och dess begrepp, som fattades den romantiska
skolan: och endast deruti ligger förklaringen af de
oerhörda paradoxer, till hvilka skolan sedermera förföll.
Menniskan var, enligt deras åsigt, ingenting annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
