Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pastorsadjunkt, som ej täflar om akademiens pris, en liber
studiosus, som icke har en af «Pindens troner» i
blygsamt perspektiv.
Personer finnas, som med en slags förnämhet anse
denna uppsjö på vittra snillen för en följd af tidens
dilettantism, och som äro nog oförskämda att offentligen
uttala denna sin mening. Vi snillen kunna gerna sätta
oss öfver dylika oblygheter. Dessa bålstora anmärkare
tillhöra den konservativa ligan, som tiden afskyr och
frihetsvännen föraktar.
Hvad är en dilettant? Ett medelting emellan snille
och dumhufvud, något närmande sig det senare, en
försökare, med för mycken fantasi att hålla sig till jorden
och för liten att komma upp till himlen, med för
mycken uppfattning att icke sentera något, och för liten
förståndsskärpa att frånskilja hvad som icke duger, en
vitterhetsälskare med ett ord, som berömmer sig af en
viss förtrolighet med sånggudinnan, men som denna i
all tysthet beskrattar. — Och man är nog ohöflig att
på allvar påstå, att samtiden öfverflödar af dilettanter!
Ja, mine vittra vänner, jag delar eder harm, men
rättvisan fordrar att vi undersöke och behjerte de skäl, som
våra förföljare anföra emot oss. Tillåten mig att
sammanfatta dem på ett språk, som i mindre mån än deras bör
såra edra ömtåliga öron.
Vi hafva haft en tid, så skulle en af våra motståndare
argumentera, vi hafva haft en tid, då allt hvad
fäderneslandet egde vittert och älskvärdt samlade sig
omkring en konung, som, sjelf ett snille, älskade att
föra ordet i en krets af snillen. Samtiden såg i den
icke utan skäl det augustinska tidehvarf, som evigt
skall utgöra glanspunkten i vår vitterhets annaler. Ännu
lefver en och annan, som med förtjusning erinrar sig
de dagar, då hofvet var ett tempel för gracerna och
löjet, då poesien ännu var det språk, som glädjen
vågade att tala, och konsten, om ock icke så mångidkad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
