Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens tand.
Tiden är en öfverdängare att kunna skapa om många,
handa af det, som finns här i världen, och han håller i
med det där omskapandet dag ut och dag in, år ut och
år in.
Han hvilar inte en endaste liten sekund för att dra’
andan till sig, utan han knogar och går på i ullstrumporna
jämt och beständigt såväl natt som dag och blir aldrig trött.
Han är alltså en trogen och bra dagsverkare.
Sådana, som vilja störta sig i elände och giftermål,
skälla ut honom och påstå, att han skrider fram mycke för
sakta, att han rör sig som ett kryp på en tjärsticka. Men
hvad mig beträffar, håller jag före, att han är allt för häftig
i sina rörelser. Jag skulle allra helst vilja ta’ honom i
vingen och hålla honom tillbaka ett grand, ty efter som
jag har så kallade ackonnnodationsvexlar i banken, tycker
jag, att han rusar på som ett vilddjur och sätter i väg
såsom en af gref Rosens kapplöpningshästar.
Och så grymt han far fram med saker och ting sen.
Man vet knappast ordet af förrän han ruskat håret af
hjässan på en, utan att man kännt det eller begriper, hur
det gått till. Och rätt som man går här och trallar och
slår för flickor och tycker, att man är såsom ett ungt lejon
ocli såsom en pojk, finner man en morgon, när man tittar i
spegeln, att man helt hastigt och lustigt börjat »gubba» till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
