Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett famntag.
Stackars Anna Stina! Iion hade aldrig haft något
pojkatycke.
Det vill säga, att pojkarna hade aldrig tyckt om henne.
Men själf hade hon tyckt om pojkar i alla da’r, så att det
rent knakat uti henne.
När hon var -så där krings vid tjugu år, blef hon för
en tid liksom fjantig för en kärlekshandels skull, och jag tror
knappt att hon repade sig fullständigt sedan dess, ty så fort det
blef fråga om giftermålsaffärer eller något, som stod i
samband med dylikt, gick det rundt för henne.
Hon var allt till naturen i ungdomen litet inbilsk af
sig och tyckte, såsom flickor i allmänhet bruka göra, att
hon var grann, och därför inbillade hon sig också, att ingen
karl kunde se henne utan att bums bli kär i henne.
Nu var Karl i Flahult, som var socknens raskaste och
grannaste pojk, tillika en stor stopastolle och han plågades
heller inte af något allt för godt hjärta, hvadan den
vild-battingen och syndaren hade en vådlig ro af att gyckla och
stollas med töserna och allra mest med den lilla Anna Stina
i Fållen.
Det höll han på med en hel sommar och gick och
intalade henne, att fast största delen af de andra flickorna i
socknen hängde efter honom som ärtrefvor, så var det dock
endast till henne allena, som hans håg stod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
