- Project Runeberg -  Berättelser / På kyrkobacke och i gillestuga /
55

(1902) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gård, hade ett jämmerligt och bekymmersamt lif, så länge
hustru hans lefde och regerade.

Hon var redan bra gammal, då han anammade henne
för pängarnes skull, och för hvart år, som gick, blef hon
allt äldre förstås och grymmare och svartsjukare, och
Fårakull allt mera flintskallig, fast han var unga karlen.

Men flintskalligheten kunde han då egentligen tacka
Gu’ för, ty den gjorde att han fick ett vist och salomoniskt
utseende, hvilket var orsaken till, att han värdt
nämndeman, hvarigenom han ju kom i tillfälle att få ligga borta
på ting och syner, och detta var en sabbatslivila för den
stackars karlen.

I tuårsen på våren dagades det ändtligen för honom.

Hustrun fick nämligen en så förträfflig influensa, att
nämndemannen kunde då inte önska henne en bättre.

Men hon repade sig efter en tid, så att det började
ånyo se mörkt ut för honom, och hade han inte funnit på
ett knep i rätter tid, så hade nog det ståtliga jor’ölet i
Fårakull krupit i skrinet.

Men Per Jönsson var ingen vanlig dumbom, ska’ jag
säga, och han hade inte för ro skull och utan att lära sig
något godt suttit sex år i en häradsrätt.

Just som gumman höll på att krya till sig som bäst,
lockade han drängen att en kväll, när det blåste isande
kyligt och regnade, ljuga för henne och inbilla henne, att
nämndemannen »visst sto’ nere vid badstugan och pratade
och smilade med Magnussons efterlefverska i Stampen.»

Husch, det behöfdes inte mer för att få ut
nämndemansmoran i ovädret.

Men den turen knäckte henne, så hon fick, som
beräk-nadt var, en sådan där »svit» di kallar’t, och den stod hon
inte ut med.

Se’n blef där en begrafning i Fårakull, så att det var
lust och gamman däråt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beratt/3/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free