- Project Runeberg -  Berättelser / På kyrkobacke och i gillestuga /
137

(1902) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så fort Sven sagt det där, blef det lif i Petter, och
det rent skälfde i honom, när han utfor:

— Och du lurade på mej en mä’ nysilfverboett, fast
<lu svor på, att dä’ var gammalt sölfver, din bedragare!

Vi rent förfasade oss allesammans och pastorn själf
ropade bestört:

— Och för den saken håfven I hatat och förföljt
hvarandra i fyratio år!

— Ja, dä’ var själf va upprinnelsen, men ja’ förlåter
honom alltihop nu, bå’ klockebyte, processerna och att han
hissade upp Kajsa! hviskade Sven med döende stämma.

— Räck du honom också handen till försoning! lät
pastorn till Petter.

Och denne var just på väg fram till sängen för att ge
näfven åt den döende trätobrodern, när han kom att erinra
sig skavanken i sitt ben. Då vände han om.

— Klockebyte och allt det andra kan ja’ väl glömma,
om så är, men titta på mitt ben, pastorn! Ska’ ja’ förlåta,
det också?

— Visst! Och framför allt just det!

Petter stod midt på golfvet och såg ömsom på Sven,
ömsom på sitt krokiga ben och visste inte hvad han skulle
göra. När han tittade åt Sven, tycktes det som om han
höll på att bli medgörlig, men så fort han ögnade ner åt
benet, fick han ett hårdt och omedgörligt utseende.

Rätt som han så stod, började Sven att rossla och
fäkta med den ena armen, och vi sågo, att det led med
honom. Då kunde inte Petter hålla sig längre, utan han
gick bort och tog honom i näfven.

— Nå, må gå! Det får va’ slut med ovänskapen!
lät han. Och fast Sven just då höll på att glida bort ur
lifvet, syntes det tydligt, att lian fattade orden, ty han fick
en belåten min samt famlade fatt i den räckta näfven. Och
med den i sin dog han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beratt/3/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free