Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket hon med en knäppning av sitt finger kunde
skicka bort.
»Ingenting,» svarade barnet.
Tanten betraktade den besvärlige lille så
ogillande, att han synbarligen kände sig brydd. Han
uthärdade hennes blick utan att kunna möta den,
satte sig ned i det yviga gräs, som växte på
sjösluttningen, och såg ned i vattnet med lillgammalt
allvar.
»Vem har skickat dig hit?»
»Mamma.»
I det bleka kvinnoansiktet ryckte det som av
harm kring den slutna munnen, och den ryckningen
var i släkt med elakhetens bittra leende. Den
bevakade såg på sin väktare med det slags halsstarrighet,
som kan vänta. Till sist blev närvaron av
detta främmande väsen henne alltför outhärdlig;
hon vände sig och började gå inåt skogen. Den
lille reste sig, sprang ett par steg för att hinna
med och gick sedan bredvid henne utan att falla
besvärlig med ett ord eller ens med att se på henne.
Hon gick som om han icke fanns, utan att
bevärdiga honom med en blick och utan att taga
hänsyn till hans snubblande små barnafötter.
Till slut såg hon på honom.
»Blir du inte trött?»
»Nej, jag kan gärna gå med.» Han sade det,
som om den stora tjänst, han visste sig göra henne,
tillfredsställde honom i så hög grad, att han icke
kunde känna någon trötthet.
Där stod en halvmurken träbänk vid gångstigen,
hon satte sig på den, och han lade sig på
marken.
»Du kan gärna springa bort och leka, om du
har lust.»
»Tack, jag kan gott stanna här.»
Det var inte möjligt att säga honom, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
