Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var till besvär, orden ville icke komma fram. Detta
barns närvaro tvingade henne till mera hänsyn än
om det varit en stor människa.
Hon måste underkasta sig. Det blev en lång
tystnad. När den lille också fortfor att vara tyst,
blev hon nyfiken, hon fick en känsla av, att han
smugit sig bort, och att hon var ensam. Gripen av
den glada aningen vände hon sig om för att se,
men den lille fanns där, han halvlåg på marken och
syntes helt upptagen av något han sysslade med.
Hon böjde sig framåt. Av hylsan till ett bokollon
hade han gjort sig ett litet fordon, som han drog
framåt med yttersta fingerspetsarna, begagnande
stjälken som tistelstång och små jordklumpar till
last. Han färdades mellan några rödsvarta skogsmyror
och roade sig med att ibland köra över någon
av dem, så att den rullade runt om, eller också
jagade han dem så, att deras ben gingo som
trumpinnar, eller han kappades med dem och körde förbi.
Han såg ut att kunna hålla på med detta hur länge
som helst och gav icke akt på henne.
Hon reste sig sakta, utan ett frasande av
klänningen, och med sin stela, tysta gång började hon
avlägsna sig inåt skogen. Hon vågade icke ens se
sig tillbaka, av fruktan att själva hennes blick kunde
draga hans uppmärksamhet till sig. Först när hon
gått ett långt stycke och svängde in bakom några
buskar, måste hon vända sig om för att försäkra sig
om att han icke följt henne. Hon såg honom ett
stycke bort, på den väg hon själv gått, han gick
med nedböjt huvud och täljde på en träpinne; han
hade icke förlorat henne ur sikte.
Det föreföll henne med ens som om denna lilla
varelse vore så övermäktigt mycket starkare än
hon; hon kände sig trött och uppgiven och kastade
sig på marken, stödjande ryggen mot foten av ett
träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
