Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandren i ljuset, medan I haven ljuset. Berättelse från den första kristna tiden - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själv förde han Pamfilius in i sitt praktfullt möblerade,
avsides belägna rum.
— Här kunna vi tala fritt, ingen hör oss, sade Julius.
— Jag är inte rädd för att bli hörd, svarade
Pamfilius. Min bön är inte ens att de fängslade kristna
inte skola straffas med döden utan endast att de mä
få tillstånd att offentligt bekänna sin tro.
Och Pamfilius berättade att de fängslade kristianerna
från häktet hade underrättat sitt samfund om sin
belägenhet. Äldsten Cyrillus, som kände till Pamfilius
förbindelser med Julius, hade givit Pamfilius i uppdrag
att fälla en förbön för kristianerna. Kristianerna bådo
inte om nåd. De ansågo inkallelsen för domstol som
ett vittnesbörd om sanningen av Kristi lära. De kunde
vittna därom antingen genom ett långt, åttioårigt liv
eller också genom martyrskap. Dem var det likgiltigt
vilketdera, och den lekamliga, oundvikliga döden var
dem lika välkommen nu som om femtio år; men de
önskade att deras liv skulle vara människorna till gagn,
och därför hade de skickat Pamfilius att söka utverka
att de skulle rannsakas och få lida sitt straff offentligt.
Julius förundrade sig över Pamfilius’ begäran, men
lovade att göra allt vad på honom berodde.
— Jag har lovat att lägga mig ut för er, sade Julius,
och jag har lovat det på grund av min vänskap för
dig och den alldeles säregna, veka känsla som du alltid
väcker hos mig; men jag måste bekänna för dig att er
lära anser jag vanvettig och skadlig. Jag kan döma
om det, därför att jag själv för inte länge sedan i en
stund av besvikenhet och nedslagenhet under en
sjukdom på nytt kände mig dragen till era åskådningar
och på nytt så när hade slungat allt och slutit mig
till er. Jag vet vad er villfarelse vilar på, därför att
jag har anfäktats av den — på kärlek till självet, på
svaghet i anden och på ett sjukligt slapphetstillstånd;
det är en tro för kvinnor och inte för män.
— Men varför då?
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
