Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För vad då? Berättelse från polska upprorens dagar - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
te, tobak och till och med böcker. Han lade in
pengarna i ett nytt kuvert och skickade dem tillbaka med
ett brev, däri han bad henne att ej förstöra det vackra
förhållandet emellan dem genom dylika gåvor. Han
hade fullt upp av allt, skrev han, och det var honom
lycka nog att äga en sådan vän som hon. Därmed
avstannade deras brevväxling.
En novemberdag, då Migurski satt och läste med
överstelöjtnantens gossar, hördes postbjällran pingla,
medar gnissla mot den frusna snön och postsläden
höll utanför porten. Barnen sprungo ut för att se efter
vem som kom. Migurski stannade kvar i rummet och
väntade med blicken mot dörren på barnens återkomst.
Men in trädde överstinnan själv.
— Det har kommit en dam som frågar efter er,
»pan», sade hon. Hon måste vara från era trakter, hon
ser ut som en polska.
Hade man frågat Migurski, ifall han ansett det
möjligt att Albina skulle komma, hade han säkert svarat att
det var otänkbart; men i djupet a,v sin själ väntade
han på henne. Blodet strömmade till hans hjärta, och
flämtande sprang han ut i tamburen. Där stod en fet,
koppärrig kvinna i färd med att knyta upp sin
huvudduk. En annan kvinna trädde just in genom dörren till
överstens våning. Då hon hörde steg bakom sig, vände
hon sig om. Under huvan blickade Albinas ögon emot
honom, livsglada, strålande, med rimfrost i ögonhåren.
Han blev stående som förlamad, visste inte hur han
skulle hälsa henne, vad han skulle säga. — Jozio!
brast hon ut — med denna förtroliga namnform hade
hennes far benämnt honom, så hade hon alltid själv
kallat honom i sina tankar, och hon slog armarna om
hans hals, tryckte sin kalla, rosiga kind mot hans och
började skratta och gråta om vartannat.
När den snälla överstinnan fick veta vern Albina var
och varför hon kommit bjöd hon henne att stanna i
sitt hem till bröllopet.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
