Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudomligt och mänskligt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsyningsmannens sinnesrörelse gjorde Svetlogub
än mera rörd, och med glädjetårar i ögonen började
han gå av och an i cellen, nu utan att längre känna
någon fruktan, endast en djup gripenhet som lyfte
honom över denna värld.
Frågan vad som väntade honom efter döden, den
fråga han så ivrigt och så fruktlöst sökt finna svar på,
tycktes honom nu vara löst, inte genom något
definitivt, förståndsmässigt svar utan genom medvetandet om
det sanna liv som grytt inom honom.
Och han erinrade sig bibelns ord: »Sannerligen,
sannerligen säger jag eder, om vetekornet icke faller i
jorden och dör, så förbliver det allena; men om det
dör, så bär det mycken frukt.» »Och nu skall ock jag
falla i jorden», tänkte han. »Ja, sannerligen,
sannerligen !»
»Jag måste sova», tänkte han plötsligt, »så att jag kan
hålla mig uppe då.» Han lade sig på britsen, slöt
ögonen och somnade genast.
Han vaknade klockan sex på morgonen, helt under
intrycket av en ljus, glad dröm. Han hade drömt att
han samman med en liten ljuslockig flicka hade krupit
omkring under lummiga träd, dignande av mogna svarta
körsbär, som han samlat i en stor kopparbunke. Men
körsbären föllo inte i bunken, utan ramlade ut på
marken, och några sorts besynnerliga kattliknande djur
fångade dem, kastade upp dem i luften och fångade
dem på nytt. Och när den lilla flickan såg detta, brast
hon ut i ett så smittsamt skratt att Svetlogub också
skrattade i drömmen, utan att själv veta varför.
Plötsligt gled kopparbunken ur flickans hand. Svetlogub
ville gripa den, men hann inte och bunken föll
skramlande i backen. Han vaknade ännu leende och med
bunkens skrammel alltjämt i öronen. Skramlet var ljudet
av järnreglarna i korridoren, som skötos åt sidan. Det
hördes steg i korridoren, rassel av gevär. Med ens
erinrade han sig allt. »Ack om jag kunde somna igen»,
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
