Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Jaget och Nuflödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur de te sig för oss. Vår kunskap om tingen, det måste
vi medge, är yttre, häftande vid ytan. Blott oss själva
uppfatta vi invärtes, djupt. Vår egen tillvaro, om den kunna
vi vara förvissade, den känna vi obestridligt. Vi kunna
bortse från och förneka vad som helst annat — till oss
själva stå vi dock i ett förhållande, grundat på intellektuell
sympati, på omedelbar, naturlig förståelse. Och från den
erfarenhet vi hämta från oss själva faller klarhet över vår
kunskap om världen.
Betraktar jag nu till en början mig själv — såsom med
ett inre medvetandes öga — det första jag då finner är
detta: jag förändras oavlåtligt. Jag glider från ett tillstånd
över i ett annat, och alla intryck, känslor, viljeakter,
föreställningar, allt detta är idel skiftningar i min tillvaro, som
ömsevis ge den sin färg. Denna förändring är vida mer
djupgående än man gemenligen tror. Jag erkänner
visserligen att jag förändras, men är dock närmast böjd att
betrakta varje tillstånd som ett helt för sig och tro, att det
förblir som det är under hela den tid det räcker.
Förändringen synes mig bestå i själva övergången från ett tillstånd
i det följande. Emellertid skall jag med någon
uppmärksamhet på saken lätt nog märka, att det icke finns den
känsla, den föreställning, den viljeakt, som inte själv skiftar
var stund.
Låt oss ta det mest stabila av alla inre tillstånd,
synförnimmelsen av ett yttre, orörligt föremål. Även om
föremålet förblir oförändrat, och jag ser det från samma sida,
under samma synvinkel, i samma dager, skiljer sig icke dess
mindre den synbild jag har från den jag hade nyss, om så
blott däri att den blivit ett ögonblick äldre. Här uppträder
nämligen minnet och skjuter något av det förflutna in i det
närvarande. Som en rullande snöboll växer själen av allt
vad den genom minnet uppsamlar på tidens väg.
I verkligheten är alltså det vi beteckna som ett tillstånd,
även det en förändring, och någon väsentlig skillnad finns
det således inte mellan att glida från ett tillstånd till ett
annat och att förbliva i »samma» tillstånd. Övergången är
rinnande, obruten, kontinuerlig. Vi blunda, av praktiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
