Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Rörelse och förändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle det rörliga kunna sammanfalla med det orörliga —
hur skulle det föremål som rör sig kunna vara i en punkt
av sin bana? Det glider genom varje punkt, eller med andra
ord: det skulle kunna vara där. Det skulle vara där, om
det stannade där — men om det stannade där, vore det ju
icke samma rörelse vi hade att göra med. En bana
genomlöpes alltid med ett enda språng, så snart det på denna
bana icke finnes någon vilopunkt. Detta språng kan vara
några sekunder, liksom det kan vara i veckor, månader och
år: är språnget blott enhetligt, då är det också odelbart,
oupplösligt.
Låt vara man icke har något att invända häremot, är
illusionen dock icke därmed bruten. Ty, när loppet väl är
fullbordat, då föreställa vi oss, alldenstund banan ligger i
rummet och rummet är oändligt delbart, att rörelsen själv
också är oändligt delbar. Denna föreställning faller sig så
naturlig för oss, alldenstund det som praktiskt intresserar
oss vid en rörelse icke är själva förändringen i läge, utan
lägena själva, som det rörliga lämnat, som det kommer att
intaga, som det skulle kunna intaga — om det stannade på
vägen. Vi ha behov av orörlighet, och ju bättre vi lyckas
föreställa oss rörelsen som sammanfallande med det rum
den genomlöper, dess bättre tro vi oss förstå den.
Men rent ut sagt, finns det aldrig någon verklig
orörlighet, om vi därmed förstå en frånvaro av rörelse. Rörelsen
är verkligheten själv, och det vi kalla orörlighet är ett visst
tingens tillstånd, som starkt påminner om det som inträder,
när två tåg löpa med samma hastighet i samma riktning på
två parallella banor. Vartdera tåget förefaller då som
orörligt för de resande som sitta i det andra. En sådan
belägenhet, som i det stora hela utgör ett undantag, förefaller oss
likväl vara den normala, emedan det är den som tillåter
oss att verka på tingen och ävenledes tingen att verka på
oss — liksom de resande i de båda tågen inte kunna räcka
varandra handen och samtala genom fönstret utom ifall de
äro orörliga, d. v. s. om de fara i samma riktning med
samma hastighet. Då orörlighet är vad vårt handlande
behöver, upphöja vi den till verklighet, vi göra den till något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
