Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Rörelse och förändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
absolut och anse rörelsen vara något som kommer till.
Ingenting är rimligare i det alldagliga livet. Men att
tillämpa denna vana hos vår ande på spekulationens fält, det
är att misstyda den sanna verkligheten och att med glatt
hjärta skapa olösliga problem. Det är att blunda för det
mest levande av allt som finns i den verkliga världen.
Men just sådan är vår vanliga metod. Vi resonera om
rörelsen som om den var bildad av orörligheter. Rörelsen
är för oss ett läge, därpå ett nytt läge o. s. v. i det oändliga.
Vi säga visserligen till oss själva, att det måste finnas något
annat, och att mellan ett läge och ett annat ligger
övergången som en brygga över mellanrummet. Men så snart
vi fästa vår uppmärksamhet på denna övergång, göra vi
den strax till en rad lägen, färdiga att med detsamma
erkänna, att man mellan två följande lägen givetvis måste
förutsätta en övergång. Vad denna övergång beträffar,
uppskjuta vi i oändlighet att ta den i betraktande. Vi medge
att den finns, vi ge den ett namn, det är oss nog.
Det som här blivit sagt om rörelsen gäller om vilken
förändring som helst. Varje verklig förändring är en odelbar
förändring. Vi betrakta den gärna som en rad tillstånd,
som följa på varandra och varav den skulle vara
sammansatt. Även detta är naturligt. Och, märk väl, om den
oavbrutna förändring, som kallas vårt jag, skall kunna verka
på den oavbrutna förändring, som vi kalla en sak, då måste
dessa båda förändringar i förhållande till varandra befinna
sig i ett läge, analogt med de båda tågens vi nyss talade om.
Färgen på ett föremål utanför oss är rörelse, ingenting
annat, en oändligt snabb skälvning — och vår egen
personlighet är rörlighet även den. Men hela mekanismen i vår
uppfattning av tingen, liksom i vår verkan på dem, har
blivit så ordnad, att den medför, mellan den yttre
rörligheten å ena sidan och den inre rörligheten å den andra,
ett läge såsom de båda tågens, visserligen mycket mer
invecklat, men dock av samma art: när de båda
förändringarna, objektets och subjektets, äga rum under dessa
säregna betingelser, framkalla de den säregna skenbild
som vi kalla ett ’tillstånd’. Intet är mer naturligt, vare det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
