Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 2. Friheten - Själslivets skiftningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställa oss t. ex. en intensivare viljeyttring såsom en fjäder,
som, i det den sträckes ut, upptar ett större rum. I själva
ordet intensitet ligger bilden av en sammandragning i nuet
och av en kommande utvidgning, eller om man så får säga,
av ett komprimerat rum — det föresvävar oss något som
en patron före och efter explosionen.
Skulle denna envisa tydning till äventyrs bero på att
vi bestämma intensiteten av jagets tillstånd efter de yttre,
följaktligen mätbara orsaker som givit upphov till dem?
Ju starkare ljus som strömmar emot oss, dess starkare,
intensivare blir vårt ljusintryck, det kan ej bestridas. Men
hur ofta bedöma vi inte verkans intensitet utan att känna
eller tänka på orsakens väsen eller dess storlek!
Konstnären vet och tvivlar ej ett ögonblick på, att en
tavla av en mästare bereder honom intensivare njutning än
en bodskylt. Och man behöver inte ha hört talas om
kohesionskraften för att erkänna, att det fordras mindre
ansträngning att böja en stålklinga än till att kröka en
järnstång. Man utför alltså ofta nog jämförelser mellan
intensiteter utan att det ringaste fästa sig vid några verkande
orsaker.
Tränger man emellertid djupare in i medvetandets inre,
då först ser man klart, hur orimligt det är att behandla
själsliga företeelser som de ting, vi förlägga i rummet. Det
uppenbarar sig nämligen rätt snart för den noggranna
iakttagaren, att varje ny föreställning genomtränger de gamla
och ändrar deras nyans. Så känna vi kärleken i dess
gryning som något främmande, isolerat från vårt övriga inre
liv. Men i mån som den växer, smälter den samman med
hela vår själ, genomsyrar den, förvandlar vår syn,
pånyttföder oss helt. Och de intryck vi nu motta verka icke
längre på oss som förut. — Det som gör hoppet till en så
intensiv lustförnimmelse är att framtiden bjuder sig åt oss,
uppenbarad i en mångfald lika leende, lika möjliga former.
Skulle än den starkast åtrådda av dessa förverkligas, måste
vi uppge de övriga, och mista därmed mycket. Med sin
rikedom på oändliga möjligheter blir vår föreställning om
framtiden fruktbarare än framtiden själv, varför vi ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
