Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 3. Kropp och själ - Själ och materia - Två former av minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
som annorstädes är materien en havstång för handlingen,
men icke något underlag för kunskap. Genom att utreda
minnets problem skola vi bättre lyckas förklara, dels
väsendet hos det man kallar själen, dels det sätt på vilket själ
och materia ömsesidigt samverka.
Två former av minne.
Ständigt sker något i världen, den rör sig, rinner fram
som en evig ström i vardande. I varje ögonblick då vi
uppfatta något av världen, företa vi liksom ett snitt genom
denna vardandets ström. Vi fixera det evigt rörliga för att
bli i stånd att uppfatta det. I detta snitt intages
medelpunkten av vår kropp. Den är liksom inkilad mellan de
ting som verka på den och de ting den påverkar, vi ha
redan kallat den ett slags centralstation, där rörelser
infångas för att antingen hejdas eller föras vidare i form av
bundna eller fritt valda rörelser. Ju mer invecklad den
kroppsliga mekanismen lyckats bli, ju mer skiftande förmår
kroppen återverka på omvärlden. Och av de rörelser den
en gång utfört bevarar den minnet, såsom övning, vana.
Men dessutom bevarar människan bilder av det hon
genomlever — det tycks alltså, utom minnet för rörelser, även
finnas ett minne som tar fristående erinringar i förvar.
Skall jag lära mig en utanläxa, verkar det ena minnet
så, att jag snart kan rabbla upp den som ett vatten, det
andra bevarar bilden av de omständigheter under vilka jag
läst över. Det ena minnet äger alla vanans karaktärsdrag,
det senare inga, det bär prägeln av individualitet, av något
engångigt, fästat vid en given stund, det bär ort och datum,
som något det där ej kan upprepas.
Till detta minne ta vi vår tillflykt var gång vi på
spaning efter en viss bild stiga uppför det förflutnas branta
backe. Detta minne framställer för oss det förflutna,
medan vaneminnet uppför det, spelar det en gång till, när
så befinnes nyttigt. Det automatiska minnet uppträder
emellertid ofta i så invecklade former, att det får sken av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
