Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Den skapande utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
gynnade av högst olikartade omständigheter, besvärade av
var sina särskilda slags hinder. Långs dem bägge ha tusen
och åter tusen orsaker samverkat för att determinera
utvecklingen av deras former och livsyttringar. Och ändå ha
dessa oändligt invecklade orsaker från bägge håll löpt ut i
samma verkan!
Vare sig man följer Darwins lära om en tillpassning som
fortgår genom automatisk avgång av mindre väl rustade
individer, eller Eimers hypotes om variationer, framkallade
av yttre betingelser, genom modifikationer i den levande
substansen — vare sig man med Hugo de Vries, Bateson
o. a. menar att arterna genomgå omväxlande perioder av
oföränderlighet och ombildning, eller med Cope och
ny-lamarckianerna, att variationen uppstår genom själva den
levande varelsens strävan att anpassa sig efter de villkor
under vilka den måste leva — i intet fall får man en
tillfredsställande förklaring på huruledes samma små
variationer till så oräkneligt antal uppträtt i samma ordning
långs självständiga utvecklingslinjer och hur de kunnat
samordnas inbördes på så vis, att organet alltjämt förmår
uppfylla samma enkla funktion, ja till och med uppfylla den
bättre. Man formligen tvingas av dessa teorier att ta sin
tillflykt till en god ande — det blivande släktets ande —
för att få dessa samtida förändringar att hopstråla till ett
och samma mål eller att fortsätta i samma riktning.
Visserligen kan man iakttaga en mängd övergångar mellan de
lägre organismernas pigmentfläck — som kunnat frambringas
fysiskt genom själva ljusets verkan — och ett öga, så
invecklat som ryggradsdjurens. Men därav att man gradvis
går från en sak till en annan, följer inte att de båda sakerna
äro av samma natur. Därav att en talare först låter sig
fyllas av åhörarekretsens lidelser, för att därpå göra sig till
herre över dem, kan man inte sluta att lyda är samma sak
som att leda. Men den levande naturen tycks inte ha annat
medel att göra sig till herre över de yttre omständigheterna
än att till en början passivt anpassa sig efter dem: där den
ämnar ta ledningen över en rörelse, börjar den med att
rätta sig efter denna. Livet går smygande fram.
Bergson. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
