Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Den skapande utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Att åberopa årftligheten hjälper oss icke till en klarare
blick på det verkliga förloppet, helst som den ärftliga
överföringen av förvärvade drag är undantag och icke regel.
När man tänker på det oerhörda antal variationer, inriktade
åt samma håll, som måste antagas hopade på varandra för
att vi skola komma från infusoriens pigmentfläck till
blötdjurets och ryggradsdjurets öga, måste man fråga, hur
ärftligheten och anpassningen efter miljön någonsin kunnat
verka bestämmande på denna uppsamling av differenser.
Kampen för tillvaron och det naturliga urvalet kunna
lika litet vara oss till hjälp för lösningen av denna del av
frågan, eftersom vi här inte syssla med det som försvunnit,
utan helt enkelt betrakta det som finns kvar. Vi fråga, hur
detta kunnat uppstå genom gradvis upphopning av
verkningar på varandra.
Visserligen kan den organiska världens utveckling i sin
helhet inte vara i förväg bestämd. Tvärtom förråder sig
här livets spontana makt genom en oavbruten nyskapning
av former efter former. Men denna frihet kan heller inte
vara obegränsad, den bör ge determineringen sin del.
Variationernas riktning är nämligen bestämd, eljes vore det
knappast möjligt att inse, hur man skulle kunna förklara
likheten i ögats bildning hos arter som inte alls ha samma
historia. Här måste en orsak av psykisk natur, sådan som
den ny-lamarckismen åberopar, vara med i spelet. Men
om denna orsak inte består i annat än individens medvetna
strävan, blir dess verksamhet mycket begränsad, då kan
den på sin höjd gripa in hos djuret, inte i växtvärlden.
Och hos själva djuret kan den blott verka på punkter som
direkt eller indirekt äro underkastade viljans inflytande.
Men även där viljan verkar kan man ej se hur den skulle
kunna åstadkomma en så djupgående förändring som en
ökning i organets inveckling.
En ärftlig strävan, som fortgår i bestämd riktning, under
upphopning och stigande inveckling, framemot allt mer
komplicerade maskiner, måste utan tvivel ligga djupare än
den individuella viljan. Att en lyftning skett på sina håll
visar sig påtagligt vid en jämförelse mellan utvecklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
