Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henri Bergson, hans liv och skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dygd... Det finns blyga och utsökta själar som hungra
efter gillande, enär de misstro sig själva. Med den svävande
föreställning de ha om sitt eget värde förena de önskan om
att höra det lovordas av andra. Är detta fåfänga, är det
blygsamhet? Jag vet inte riktigt; men medan den narraktige
bjuder oss emot genom sina anspråk att göra gällande inför
vem som helst den goda tanke han har om sig själv, känna
vi oss tilldragna av dem som innan de våga hysa någon
god mening om sig själva, ängsligt vänta att vi ska vara så
goda att ge dem den. En vänlighet som kommer i rätta
ögonblicket, ett berömmande ord anbragt som sig bör verkar
på dessa känsliga naturer som en plötslig solstråle över ett
öde landskap. Det goda ordet stannar i själen, det värmer
och livnär den, det ingjuter detta självförtroende, som är
betingelsen för glädje och hopp i nuet och ett löfte om
framgång sedan. Tvärtom kan en ofrivillig antydan, ett ord
av klander från behöriga läppar kasta oss i den dystra
modlöshet, i vilken man känner sig missnöjd med sig själv,
uttröttad på andra, led vid livet... Denna sjukliga
känslighet betraktas gärna som något sällsynt, på grund av den
omsorg med vilken den söker dölja hur den lider. Men
vem av oss, vare han än så stark och rustad för livet, har
ej ibland känt smärtsamma stygn i sin självuppskattning,
som hejdat honom just då han ville ta sats — medan en
annan gång ett väl anbragt ord tränger in i själens innersta
skrymslen och mättar den med glädje och harmoni. Denna
ömma punkt måste man finna och veta träffa. Kan man
det, då äger man också den hjärtats bildning, jag betecknade
som en särskild dygd. Denna förutsätter i själva verket
att man har kärlek till sin nästa och är besjälad av önskan
att älskas av honom tillbaka.
Den förutsätter stor naturlig godhet i förening med
skarpsinne, smidighet, finhet och djup kännedom om
människohjärtat.
Cartesius har någonstädes sagt, att »det vore barnsligt
att syssla med tal och figurer, om man ville nöja sig med
kunskapen om slika bagateller». Och ändå arbetade han i
matematiken hela sitt liv. Det berodde på att algebra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
