med blixt och dunder upp från sydväst; flera fartyg råkade på grund, några gingo under i vår åsyn, och spillror av master, tunnor och båtar drevo förbi oss. Även vi själva sutto en stund fast,<footnote>Utanför Harlingen.² Vi förlorade vårt ena ankare. Det förskräckliga ovädret räckte två nätter och en dag. Det var ynkligt att se lättmatroserna, som aldrig förr varit till sjöss, än mindre känt en sådan storm vina kring öronen. Är detta början, hurudant skall då icke slutet bliva?</footnote> men kommo med Guds hjälp loss igen, endast med förlust av vår ankartross. Först den 30 på f. m. ankommo vi till ’t Vlie, där ett väl utrustat örlogsfartyg<footnote>Fartyget hette »Marsvinet» hade 14 metall- och 4 järnstycken samt 8 stenbyssor.</footnote> med 60 mans besättning under befäl av kapten Roobol låg och väntade för att föra herrar sändebuden till Reval eller Narva i Livland.¹ Dessa jämte hela sviten inskeppade sig nu ombord. Även detta fartyg hade svävat i stor fara under stormen, man hade redan satt yxan till masten, men den allsmäktige Guden hade avvärjt ovädret. — För motvind blevo vi liggande här till den 3 september. Den 1 sept. gingo herrarna i land på Vlieland och företogo med några av sviten en åktur till västra sidan av ön, varefter de åter gingo ombord.<footnote>Den 2 sept. voro åtskilliga av oss i land och roade sig med ridning och kaninjakt.</footnote>