gick fram till metropoliten och kysste hans huvud med synnerlig vördnad och belevenhet, så som här är bruket, varpå han en stund samtalade med honom. Därefter fingo alla svenskarna lämna rummet för att metropoliten skulle få samtala något allena med herrar sändebuden, vilka endast behöllo sin svit kvar. Sedan man till sist tagit vänligt farväl av varandra, lämnade vi metropoliten i sitt mörker och begåvo oss med längtan och glädje åter ut i dagsljuset. Samma dag på e. m. förde ståthållarna herrar sändebuden till St. st. Antho- Anthonius’ kloster, uppfört av metropoliten med samma namn.1 Här visades dem en rund, målad sten, omkring tre fot i diameter, på vilken St. Anthonius säges ha drivit dit över havet från Rom. En mindre sten, som legat på den större och på vilken han suttit, visades även, likaså tvenne buntar grönklädda och förgyllda spanska rör, dem han säges ha nyttjat som båtshakar för att bära av med, när han ibland drev för nära land. Den 30 okt. hämtade ståthållaren i Novgorod herrar sändebuden för att avlägga besök hos knäs Ivan, där de jämte sviten välfägnades med en festmåltid och starka drycker. 61