krönt av en duva av fint guld och av ansenlig storlek. Vid ingåendet i klostret passerade vi först en stor port, därefter en trätrappa samt åtskilliga gångar, dörrar och smårum, en del alldeles mörka, för att slut- ligen ankomma till ett stort rum, i vilket metropoliten befann sig. Innan ögonen hunnit vänja sig vid det rådande mörkret, var det dock omöjligt att urskilja vare sig rummets storlek eller något föremål därinne eller metropoliten själv. Endast i ett hörn av rummet var en glugg knappt en fot i kvadrat uthuggen i timmerväggen, genom vilken ljuset föll på ett litet bord med en pulpet. Där stod metropoliten. Han bar ett långt, grått skägg och var iförd en lång rock, vars tyg eller färg man dock ej kunde urskilja; i handen höll han en stav eller dylikt, på vilken han stödde sig till följd av sin ålder. Han var omgiven av munkar i svarta rockar och huvudbonader med en rund tingest liknande en tallrik hängande på ryggen under klädnaden. Munkarna lupo till och från och kringsvär- made honom som bin sin kupa, vilket tog sig sällsamt och nästan spöklikt ut i mörkret. Med hjälp av en medhavd tolk, Sr. Gerrith van der Heyden, tillkännagåvo herrarna nu sin ankomst, varför metropoliten, ävenledes ge- nom tolken, vänligt tackade. Knäs Ivan Odoevskij, som under tiden anlänt, 60