fördes han tillbaka på samma sätt som han kommit, raka vägen ut genom stadsporten, och kunde ingenting se av staden och dess belägen- het, varför han ej heller närmare kunde yttra sig därom. Den engelske adelsmannen däremot och hans tjänare hade tillstånd att gå vart de behagade. Den skänk han erhöll var också mycket obetydlig.’ — Under Den förfär- i • i • i o o i • liga nöden i den tid vi lago pa slottet i Novgorod gingo vi nästan dagligen ut i Novgorod staden, dels för att promenera, dels för att göra nödiga uppköp, och blevo därvid vittne till den stora nöd och det elände, som där rådde. Här och där på gatorna sågo vi de stackars människorna ligga ihjälhungrade eller ihjälfrusna, av ryssarna föga bättre aktade än hundar. Om morg- narna lastades de av ett par karlar på slädar och bortforslades utan alla ceremonier till en för ändamålet avsedd byggnad, där de styva liken, somliga dubbelböjda och alla nästan nakna, uppstaplades på varandra som tunnor. En eller stundom två gånger i veckan fördes liken omkring en mil utanför staden, där man grävt trenne stora och djupa gropar. I de två största av dessa hade man denna vinter på varandra nedkastat över 18,ooo människor, som alla fallit offer för den olidliga kölden, den rasande hungern och andra vedermödor. Den ryska befolkningen bekymrade 15—163217. I29