sig föga därom och gjorde sig ringa möda att bringa hjälp i nöden. De arma stackare, som ännu voro vid liv, släpade sig omkring på gatorna, så länge benen buro dem, och vi kunde se man, hustru och barn hålla varandra under armarna för att stödja varandra. Alla voro nästan utan kläder, svarta av hunger och knappast annat än skinn och ben. De klagade och hylade så ynkeligen på gatorna av hunger och köld, att ett hjärta av sten hade måst bevekas att giva dem en allmosa. Detta händer dock sällan, och giver man något, är det icke mer än ett stycke bröd av en valnöts storlek, vilket förslår ungefär lika mycket som en böna i en bryggkittel. Då de till sist falla omkull av matthet, krypa de omkring så långt de kunna i smutsen kring husen, tills de förbli liggande för att dö i elände utan vare sig hjälp eller tröst. Uppbränd5 Den 14 mars sågO vi en ung ryss, som kocken på morgonen funnit på elden liggande på elden i köket. Den förstnämnde, som var sjuklig Och därför icke kunnat sätta sig till motvärn, hade av några andra unga män kastats på elden och bränts till döds. Liket var alldeles hopskrumpet. Detta hade de gjort av missunnsamhet, ty förövarna av dådet, som voro alldeles nakna och svarta som morer av hunger, umbäranden och smuts, 130