Vaxholm finnas där icke destomindre åtskilliga vackra och fruktbara dälder, vilka väl uppodlade skulle giva mycket god äring. Här och där voro de också bevuxna med vacker gröda. På sina ställen var marken alldeles översållad av smultron, så att det här, liksom annorstädes, där vi gingo i land, lyste alldeles rött av dessa bär.1 Holmarna äro små och stora, somliga ej bredare än ett stenkast, andra dubbelt, ja ända till hundra gånger så stora och bebyggda med en eller flera byar. Alla äro de kringflutna av vatten och vimla av harar, om vintern vita, om sommaren grå eller rödbruna. Hur denna vår ankarplats såg ut ses å vidstående bild. Den 28 maj på e. m. gingo vi åter till segels, men då vinden något förändrades, sattes större delen av besättningen i land för att med en tross hala fartyget förbi en utskjutande udde, som tog bort vinden. Sedan alla åter gått ombord, kommo vi på aftonen fram till tullhuset i Vaxholm, * tre mil utanför Stockholm. Vid vår ankomst gavs salut med flera kanonskott och avbrändes fyrverkeri. Då vi ville påskynda * Tullhuset, som är av trä, ligger alldeles invid vattnet på en liten holme eller stenklippa. Fästningen består av ett stort och tjockt tom. Mitt emot ligger en annan liten ö, på vilken finnes ett hakelverk, omgivet av skanskorgar. Om natten avstänges farleden med en bom. Bakom öarna är mycket grunt vatten, så att den enda passagen är förbi Vaxholm. 156