och taga fäste, hade vi redan drivit så nära intill stenklipporna, att rodret började skrapa mot bottnen och man med hjälp av en käpp kunnat hoppa i land. Vi voro i överhängande fara att förlora både fartyg och last, ja kanske även människoliv, men med Guds hjälp bet mot all för- modan ankaret i sista stund. Kaptenen lät nu genast föra över trossar till landet på motsatta sidan och fastgöra dem vid träden för att på så sätt hala ut fartyget på djupt vatten igen. Under tiden hade ovädret dragit förbi. Vårt andra fartyg befann sig utom all fara och låg kvar där det legat. — Medan vi lågo och väntade på vind, fingo vi ofta ut- märkt fisk ombord, som här fångas i överflöd. Äntligen den 6 juli på aftonen blev vinden något tjänligare, varför vi åter gingo till segels. Dock blåste det icke bättre, än att vi först påföljande dags eftermiddag kommo ut till havs från de svenska skären. Avståndet till Stockholm utgör landvägen omkring tre mil, räknat från hamnen Elvsnabben, som är den första på ingående, men sjövägen 16 till 18 mil, detta till följd av far- ledens krokar och bukter mellan klipporna * Nu liksom under hela färden sågo vi utomordentligt vackra och täcka holmar, en del bevuxna * Man får segla runt nästan hela kompassen, innan man kan komma ut eller in genom skären. 187