där, så att vi fingo reda oss bäst vi kunde med vad vi själva hade. — Vi lämnade nu Ryssland, som är ett stort och väl befolkat land, ehuru det mycket lidit och förvildats av detta fördömda (icke desto mindre av många önskade) krig. Det är förvånande, att man i detta stora, vilda och öde land har endast en gud, en tro, en kejsare, ett mynt och en klädedräkt. Den sistnämnda består mestadels av en lång kappa och bäres av båda könen, så att mannen ofta går med sin hustrus kappa och tvärtom. Folkets stora lättsinne och praktlystnad vill jag här ej närmare gå in på. Sedan vi rastat något, begåvo vi oss ut på Östersjön, som här är endast fyra mil bred. Vi funno på isen liken av en mängd människor och hästar, på vilka rovfåglar sutto och åto. Vägen var obanad och våra hästar dåliga, varför vi stundtals nödgades gå till fots genom snön, som räckte oss till och över knäna, vilket var mycket mödosamt och tålamodsprövande. Denna natt logerade vi i en förfallen bondgård utan vare sig dörr eller fönster. Vi befunno oss nu i finska landet, i det landskap som kallas Karelen, vars huvudstad är Viborg. Den 27 febr, reste vi nio mil vidare utmed Östersjön, som var full av isklädda holmar, mellan vilka vi foro med våra slädar. Vi mötte en 218