ken. Vid vår infärd saluterade oss ståthållaren Anders Jönsson med två kanonskott, som är svensk lösen. Runt kring staden ligga många för- störda kloster. Medan vi lågo här, inkommo tjugu tatariska soldater och överlämnade sig i ståthållarens händer. Då vi för den sistnämnde bekla- gade oss över våra hästar, att de till intet dugde, svarade han: »Vänten bara, tills I kommen till Finland, där skolen I tacka Gud, om I fån så- dana hästar. I fån nog oxar för Edra slädar och kunnen vara glada, om I på så sätt kommen vidare» — en klen tröst för oss. »Jag har», tilläde han, »skickat tre prestaver i förväg för att i Haruvel beställa friska hästar, hö och havre.» Den 25 febr, på aftonen avreste vi med våra dåliga, tröttkörda hästar och kommo om natten till Sepekulle, där vi gåvo dem något foder. Här sutto bönderna i tämlig ro, och en myckenhet fäkreatur stod på stallet. Vi fingo sötmjölk och ägg, och en rysk speleman underhöll oss vid mål- tiden med sin säckpipa och sin väl dresserade lilla hund. Den 26 febr, kommo vi före dagbräckningen till Haruvel, en prydlig by, belägen vid Östersjön (Finska viken). Vi väntade, att vi här skulle finna hästar, hö och havre i ordning för oss, men naturligtvis hade ingen varit 26—163217. 217