vi mötte betala kalaset. För några spände vi hästarna från slädarna, och då deras ägare blevo grova i mun och menade, att vi ej hade rätt till det, ja satte sig till motvärn, fingo de ett duktigt kok stryk, och en fick ett sådant nyp i högra axeln, att en hund skulle ha slickat sig i såret. Vi foro sålunda fram som de värsta stråtrövare och vägskändare i värl- den, det är det enda sättet, om man överhuvud taget vill komma någon vart, ty bönderna här äro mycket illasinnade. — På kvällen kommo vi till Thevorus (Teurois?). Här blev ståthållaren i Koporje sannspådd, ty på- följande dag fingo vi oxar i stället för hästar för våra slädar och voro i tyst- het glada, att vi alls fingo några dragare. Vi höllo middagsrast i Cockilla (Kokkila) och kommo på aftonen till Retula, där vår prestav var bosatt och där vi blevo vänligt mottagna och väl trakterade av hans hustru och barn. Det heter väl, att Hans Maj:t betalar alla kostnaderna, men icke desto mindre finner man överallt öppna händer, och tar man sig ej i akt, äro de oblyga nog att avfordra en betalning: den ene säger: »Jag är kocken, tänk på mig, go’a herrn!» den andre: »Jag är munskänken!» — och lika- dant göra konstapeln och trumslagaren och t. o. m. de små barnen i huset och pojkarna som vända spettet. Alla ropa de: »Giv, giv!» Det 27—163217. 225