största troheten?» Därpå överhopade han honom med skänker. — Vi passerade en på en bergshöjd belägen ruin, som utgjordes av en enda hög skorsten och ett par lämningar av de höga murarna. Det var Wesenberg, fordom mycket starkt. Vid foten av berget stodo några Wesenberg bondstugor. Sent på aftonen kommo vi fram till Tolsburg, vars Tolsburg portar voro stängda, och ehuru vi ropade åt vakten, fingo vi ändå stanna utanför. Bonden tog till schappen med sin häst och släde, och vi själva togo logi i en otäck, smutsig och stinkande stuga. Vi kunde varken få vått eller torrt, ehuru vi erbjödo rundlig betalning. Följande dag, den 5, förblev slottet fortfarande stängt. Jag sände nu min tjänare för att tala med ståthållaren, men han blev icke insläppt. Till sist kom ståthållaren själv och besökte mig i min svinstia. Sedan vi utbytt hälsningar, sade jag honom vem jag var och att jag önskade hästar för att kunna resa vidare. Han svarade, att han icke hade några hästar och ej heller kunde skaffa några. »Då blir jag er gäst», svarade jag, »tills ni beställer mig hästar.» Han hade icke behov av några gäster, genmälde han, själv hade han intet att äta eller dricka. »Hur skall jag då komma i väg?» frågade jag. »Det blir er sak», sade han i det han vände 245