mig ryggen och gick sina färde. Jag visste mig nu ingen råd, och bröd och öl stod ej att få för pengar. Emellertid måtte ståthållaren fått sam- vetsagg, ty en timme senare lät han hämta mig till slottet. I rummet där han befann sig stod en måltid uppdukad. Den var väl knappast värd sju örtugar och utgjordes av en kanna kvass1, som är en mycket dålig dryck. Ståthållaren sade mig nu, att profossen hade en häst och vore villig att för 10 svenska daler köra mig till Reval. Jag prutade av summan till åtta daler och fick ett kvitto av ståthållaren på beloppet. Jag är viss om, att Hans Maj:t skulle bli icke så litet missnöjd, om detta komme till hans öron. — Vi gåvo oss nu åter åstad och kommo om aftonen till en bondgård. Där firades just bröllop, i det bonden gifte bort sin dotter. Här i landet gå de gifta kvinnorna första året klädda i en vit linnekappa med en bred yllegördel i fyra färger om livet, huvud- duken är baktill försedd med olikfärgade yllefransar och vid sidan ha de ett brokigt ylleband, i vilket hänga några cymbaler, försedda med tre eller fyra mynt, som vid gående eller springande åstadkomma ett starkt klirrande. När året är till ända, bortlägges all denna stass, och sedan gå de klädda som andra kvinnor.2 — Vid avfärden lekte vi än en gång 246