Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 15 December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 15 December.
Låtom oss nu icke mer döma hwarandra, utan dömen hellre så, att
ingen förtörnar sin broder eller förargar. Rom. 14: 13.
Här talar apostelen i en huld bewekande ton och innesluter äfwen
sig sjelf i den önskan, han uttrycker: "Låtom oss nu icke mer döma
hwarandra." Af sådant borde wi wisserligen märka, såwäl att wår
benägenhet för bröders dömande eller föraktande måste wara mycket stark,
som ock att denna synd måste wara mera betydande och förderflig, än
wi wanligen tänka.
Att wår benägenhet dertill är mycket stor, det kunna wi snart finna,
om wi gifwa akt på oss sjelfwa, nemligen huru färdiga wi äro att för
alla möjliga anledningar döma wåra bröder. Denna benägenhet
widlåder oss alla, men är isynnerhet rådande hos obrutna, sjelfkära
menniskor, som icke ännu stannat för Guds kraf på den invärtes menniskan,
derföre icke blifwit rätt tuktade af sitt eget elände, icke heller af Guds
nåd genomträngda. Dock, månne wi icke alla känna hos oss denna
böjelse? Om brodren blott icke har samma sätt att uttrycka sig, som det
wi sjelfwa bruka eller blifwit wana wid, så äro wi genast färdiga att
misstänka sjelfwa lifwet, fastän han ingenting talat, som bewisar
obotfärdighet eller falskhet i anden. Om han blott har en annan mening
än wi uti en fråga, som dock icke rör lifspunkten, eller ett annat sätt
att wara, att kläda sig, att äta och dricka — ja, genast åter en
misstanke om hans uppriktighet och allwar. Mycket mer om wi påstöta någon
werklig synd och swaghet hos honom; då tro wi oss hafwa fulla skäl att
döma honom, utan att först höra honom, huruwida han hyllar en klart
förstådd synd, eller twärtom ligger i ånger och kamp mot synden. "Wi
äro sådana dåraktiga helgon", säger Luther, "att ehuru wi sjelfwa alla
dagar dragas med synden och för hela wårt lif städse behöfwa förlåtelse,
så wilja wi dock, att brodren skall wara alldeles felfri." Men har han
nu derjemte begått ett fel emot oss, yttrat om oss ett förnärmande ord
eller dylikt, då hafwa wi genast ögon såsom örnens, att se och uppsöka
alla fel hos honom. Sådant är menniskohjertat. Och här är den
egentliga källan, hwarifrån det mångfaldiga dömandet, föraktandet och all
kärlekslöshet härflyta. Det är hjertat, det är wår natur med dess ondska,
sjelfwiskhet och egenkärlek, hwarigenom äfwen de trogna ofta så
förblindas, att de intet annat weta, än att de drifwas blott af heligt nit, då
de döma och förakta sin broder, ehuru de dermed handla twärt emot
denna förmaning — och emot den stora kärlekslagen, efter det de ju icke
kunna med sitt dömande göra sin nästa godt, utan alltid ondt. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
