Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Frossans förekomst i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
radiskt. Men redan i och med detta är upphörde hon i vissa delar
af landet. På de flesta ställen bibehöll hon sig dock ännu under
första hälften af 1849, hvarefter hon åter helt och hållet försvann
såsom farsot.
En särskild uppmärksamhet förtjenar frossan i Mälaredalen under
denna period. Vi hafva nämnt, att hon redan första årets vår
framträdde i åtskilliga delar af de Mälaren omgifvande provinserna,
Nyköpings distrikt dock undantaget, ty derifrån rapporterades hon
först för 1847. I Mälarens närmaste omgifningar inföll farsotens
häftigaste grasserande sist nämnda år. Huru svårt detta var, derom
kunna t. ex. följande yttranden i läkarnes årsrapporter för det
ifrågavarande året gifva oss en föreställning. Från Enköpings distrikt
meddelar Martin: ”ifrån årets böljan (1847) till dess slut hafva
frossor nästan uteslutande tagit läkarnes tid i anspråk och jag tror
mig, snart sagdt, kunna påstå, att halfva befolkningen af den
arbetande klassen deraf varit angripen åtminstone uti de socknar, som
med sina låga stränder sträcka sig till Mälaren”; och B are k från
Bro och Håbo distinkt: ”den varmare årstiden lemnade visserligen
hopp, att denna envisa sjukdom skulle, om ej alldeles upphöra,
åtminstone hejdas i sitt lopp eller utträngas af någon annan epidemi.
Sommaren kom, och för en tid tycktes äfven detta hopp besannas;
men frossepidemien tyckes blott för en tid hafva hvilat sig för att
hemta krafter till nya häijningar, ty med den inträdande höstkylan
infann sig den besvärliga sjukdomen i ännu svårare grad och har
alltsedau oafbrutet fortfarit, så att det ej torde vara för mycket
tilltaget att påstå det hälften af distriktets personal deraf varit angripen”.
Från Sigtuna distrikt skrifver Eli sson för s. å.: ”frossor af svårare
och lindrigare art, hvilka redan mot slutet af föregående året började
visa sig mer och mer allmänt, tilltogo så, att vid vårtiden knappast
ett hus fanns, der ej någon led deraf, och på många ställen plågade
frossan hela hushåll såväl unga som äldre”. — Men redan det
följande året (1848) var frossfallens talrikhet i dessa trakter förminskad.
Med slutet af sommaren hade frossans farsotliga betydelse till och
med alldeles upphört utan att år 1849 kunna återvinnas. Härom
yttrar Elisson i sin berättelse från Sigtuna för 1848: ”frossfebrarne,
som under det föregående året voro så allmänt gängse, blefvo under
årets lopp alltmera sällsynta”; och i den för 1849: ”de [jemförelsevis
med föregående åren] fä fall af frossa, som jag haft att. behandla,
halva lätt blifvit botade och recidiv förekommo högst sällan”. Från
Enköping berättar Barck om 1848: ”fram på sommaren aftogo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
