Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pojken, som åt i kapp med jätten. Med 6 teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållit fast eken åt honom. Men pojken ville int(
höra på det örat.
— Ja, nu har jag visat er, huru långt jag orkai
hoppa, sade han, och jag kan just undra, jag, om
ni, far, törs göra ett lika högt språng?
Jätten svarade som sanning var, att det trodde
han sig inte om.
— Kunde just tänka det, sade pojken, men
skall jag ensam hoppa, då är det också billigt, atl
ni ensam får både hålla och hugga.
Detta kunde jätten inte neka till, och han fällde
därför ensam den stora eken.
När trädet sedan skulle bäras hem, sade jätten
till sin dräng:
— Vill du bära vid toppen, så skall jag bära
vid roten.
— Nej, far, svarade pojken, ni börjar nu bli
litet gammal och klen, och ni skall därför få bära
vid toppen; jag, som ännu är ung, skall nog sörja
för, att storändan kommer med.
Jätten tyckte, att detta var ett hederligt förslag,
och lyfte genast upp ekens smal-ända på sin skuldra.
Men pojken, som var bakefter, ropade, att trädet
hängde snedt, och att jätten måste jämka fram det
bättre, om det skulle ligga rätt. Jätten gjorde, som
pojken sade, och huru han jämkade och jämkade,
fick han till sist hela stammen i jämvikt öfver sin
axel. Då hoppade pojken själf upp i trädet och
gömde sig bakom en stor gren, så att jätten icke
kunde se honom.
Jätten började nu vandra hemåt. Han tyckte
nog, att bördan var tung, men han tröstade sig
med, att den, som bar vid storändan, måtte ha det
än värre. När han gått en stund blef det honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
