Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pojken, som åt i kapp med jätten. Med 6 teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre skäppor guld, svarade jätten, men gör du inte
det, så skall jag ha rätt att skära tre breda
remmar ur din rygg.
Pojken sade, att en sådan lön kunde han alls
inte klaga på, han ville genast börja sin tjänst.
De gingo nu först in i jättestugan och träffade
där jättegumman. Hon var ful som stryk och så
otäck, att pojken tyckte, att hon var mycket värre
än jätten själf, och det var inte litet, det. Men
rundt omkring i stugan lågo jättens rikedomar,
guld och silfver i högar. Dem hade jätten röfvat
från oskyldiga människor, som han hade rusat på
och slagit ihjäl.
Pojkens första göra blef, att han skulle följa
jätten ut i skogen och fälla en ek. När de kommo
fram till eken, frågade jätten, om pojken ville
hålla eller hugga.
— Jag vill hålla, svarade pojken.
— Nå, så håll då! sade jätten.
— Jag är för kort, svarade pojken.
— Det är lätt hjälpt, sade jätten.
Han fattade i stammen och böjde den till
marken och räckte toppen åt pojken. Pojken tog den
och skulle hålla fast, men så snart jätten släppte,
sprang eken tillbaka och kastade pojken högt upp
i vädret, och det gick så kvickt, att jätten inte
kunde följa honom med ögonen.
Jätten stod länge och undrade, hvart hans dräng
tagit vägen. Men då ingen dräng syntes till, tog han
yxan och började hugga. När en god stund gått,
kom pojken ändtligen framlinkandes. Man hade
hlifvit slungad långt bort och stött sig svårt i ena
benet, och en lycka var, att han hade sluppit
undan med lifvet. Jätten frågade, hvarför han inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
