Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Systrarna.
77
».Ta Han! Han var god och stor. Men
han lefde och dog för ett stort mål; och vi, och
många med oss tyckas blott lefva för att långsamt
förtvina och dö, utan ändamål!»
»Ja,» sade Alma dystert, »det är det
mörkaste. De långa bittra plågorna!....»
Hertha steg upp och vred sina händer, i det
hon häftigt grät. Sedan sade hon:
»Ser du, det är detta, som förbittrar mig
mot vårt lifs upphof. Du så god, så englamild,
som aldrig låtit en mask lida, som aldrig gjort
annat än godt, hvarföre skall du så plågas? När
vi voro barn, och vår mor lefde, och vi voro
lyckliga i hennes famn, då tyckte jag mig ana
och älska Gud. Mon sedan har det blifvit så
mörkt. Jag kan ej mer älska Gud; jag älskar ej,
jag förstår ej denna dunkla, förfärliga makt, som
kallat dig och mig, och så många andra, ur vårt
intet, sägande: »Vakna, älska, längta, lid!» Och
då vi vaknat, då vi smakat lifvets bitterhet,
då vi älskat och lidit, och anat lifvets
härlighet, blott för att känna, att vi måste försaka
den, då griper oss åter denna makt sägande: »det
är nog, lägg dig ned att lida och dö; gå ned i
din graf. Du har lefvat nog!» Nej jag kan ej
älska en Gud, som så handlar, med oss. Jag
älskar ej den Gud, som jag ser i verldsstyrelsen,
och ej den Gud, som Bibeln talar orn, han är
ingen god, ingen rättvis makt!»
»Min söta Hertha, tala icke så! — Del är
ju så mycket, som vi icke förstå!––»
»Det är ändå mycket, som vi förslå, Alma!
— mycket som vårt samvete säger oss, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
