Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herthas del.
181
märktes innan de blefvo till timmar, och
klockans slag hastigt påminte Hertha att — hon
»väntades hemma!»
En gång, under ett sådant samtal, hände
det sig att de oförvarandes kallade hvarandra du.
Det föll sig så naturligt, så af sig sjelf, att ehuru
båda rodnade, Yngve utbrast med värma: »Ack!
låt det få vara; det är ju riktigt så! Äro vi icke
du i våra känslor, våra åsigter, vårt sträfvande?
Hvarföre skulle vi då icke vara det äfven till
namnet? Det var icke tillfälligt att det ordet kom
på våra läppar. Det var nödvändighet, det var
sanning!»
»Blif min goda, min stränga väninna!»
fortfor han med rörelse; »Jag har aldrig ägt, men jag
behöfver en sådan. Min kärlek, mitt sträfvande
äro rena; men jag finner ej hos mig det allvar,
den fasthet, som jag önskade. Jag har blifvit, till
en viss grad, bortklemad af medgång, af allt för
partiska vänner och en allt för öm och
kärleksfull moder. Jag är för mycket svag för beröm
och lätta framgångar, för rädd att stöta och
misshaga andra, äfven för sanningens skull. Jag vill
bli annorlunda, vill bli en man, sådan som du
kan högakta. Hjelp mig dertill, Hertha; säg mig
alltid sanningen; skona aldrig hvad du anser
svagt eller tadelvärdt hos mig; var alltid
uppriktig mot mig, så skall du bli icke blott min
läkarinna utan äfven min själs väninna och
välgörarinna !»
Detta behagade Hertha väl. Hon bad Yngve
om en dylik kärlekstjenst för sig tillbaka, och så
slöts vänskapsförbundet, hvars själ skulle bli ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
