Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Herthas del.
yta, ömsom sjunka under den, ända till dess man
bar ut eld till ön, hvarefter den blef stadigt uppe.
Så stiger, så sjunker ömsom den oroliga
ljussökande själens ö, ända tills en eld tändes i den.
en eld som heter: kärlek till Gud.
Emedlertid framskred våren. Björkarne
rodnade i hagen, deras späda löf slogo ut; stararne
byggde bo och läto höra sina längtansfulla
hviss-lingar och drillar; majerna blommade i ängen,
syrenerna knoppades, bien och humlor surrade, och
alla trädgårdens fruktträd slogo ut i blomma.
Elfven dansade med svällande vatten ned ur
de skogiga bergstrakter, der den hade sin vagga,
och ned mot de grönskande marker, der Solberga
prestgård låg. När Yngve begynte att kunna
stödja på sitt sårade knä, vandrade han vid
Herthas arm under trädgårdens blommande träd, och
genom björk och granhagen der utanför, ned
mot Elfvens strand. Hur underligt vek och dock
upplyftad kände han sig ofta då! Han var otålig
öfver att känna sig invalid, ban tjusades af
naturens rörande skönhet — en mollton går
genom vårens lif i vår nord, såsom den går
genom nordiska folkvisan, — ban kände en
innerlig tacksamhet mot henne, hvars trofasta arm
stödde honom så stadigt och huldt, ban var
lycklig öfver att hvila vid den; och Hertha — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
