Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dr Herthas dagbok.
-173
skranka vår enskilta historia, våra
vänskapsförhållanden blott till jordens tid ha icke förstått allt
hvad Evangelium har att lära oss.
Min syn aftager, min hand darrar; — men
tanken, men hjertat, de äro unga ännu! Alma,
Yngve! jag kommer till er med en själ full af
kärlek och lärgirighet, för att med er eller
genom er — om jag kan vara det värdig — skåda
Guds herrlighet.
Kort fore sin sista timma skref Hertha i sin
dagbok, som det tycktes, för att förströ oroande
känslor:
»Jag var i min ungdom ofta hård och
skoningslös mot andra och sade med hårdhet hvad
jag ansåg för rätt eller sannt. Jag har fått igen
det i dessa dar. En aflägsen slägtinge, som
förlorat penningar på min far skref nyss till mig:
»all både min och er egen olycka kunde ha
förekommits om ni hade, i tid, tvingat er far att
göra er reda för ert arf, om ni begagnat de
medel, som våra lagar gifva vid handen för att
vinna er frihet. Då hade ni kunnat längesedan bli gift
med Yngve, han hade lefvat, ni hade icke, såsom nu,
arbetat er förderfvad, och era systrar hade kunnat
vara väl försörjda eller etablerade. Allt hade då
kunnat vara annorlunda. Låt oss ej skylla på
lagar och omständigheter hvad som är felet af
vår egen obeslutsamhet eller vår fruktan för
verldens omdömen.»
Dessa ord ha gjort mig djupt ondt. Har
jag verkligen vållat allt detta? felat så mycket?
Yngve! Är det jag som bäddat din förtidiga graf?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
