Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ola Hansson tog han gärna i försvar, emedan
han tyckte, att man i Sverige behandlat honom
orättvist och skymfande, något som han likväl
fann förklarligt genom »de extravaganta underligheterna
i hans första omogna arbeten och det självkära
övermod, som alltid varit och ännu tycks
vara en av hans mera framträdande egenskaper»
(1892). I »Ung Ofegs visor» tyckte han att
»lidelsen tar sig äkta ut, språket är energiskt och
konstnärligt». Anna Wahlenbergs skisser fingo också
varmt erkännande: »Det är ett skimmer av kvinnlig
älskvärdhet över dessa skisser, behagfull humor
och fin känslighet,» varemot Axel Lundegårds
»Titania» fick uppbära anklagelserna för »för
många ord, ord, ord, för litet liv och för litet
konstnärlig sanning».
Oväntat skarp var också hans anmälan av
Oscar Levertins »Legender och visor». Diktsamlingen
tycktes honom på ett alltför konstlat sätt
återuppväcka en föråldrad romantik, han nämner
den rent av som Novalisgengångare. Levertin tog
sig hårt av Frödings anmälan och lät förstå att
han misstänkte jalousie de métier. Detta gjorde
Fröding mycket ont, han gick till rätta med sig
själv och kunde ej annat än frikänna sig; han
tyckte att Levertin var en begåvning, av hög rang
till och med, men att den gruvligaste onatur
huserade i dessa »katolska sorgdikter». Mellanhavandet
uppgjordes brevledes genom ömsesidig förklaring:
Levertin, som till Fröding översände Viktor
Rydbergs och Carl Rupert Nybloms lyckönskningar,
erkände att han ej egde förutsättningar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
