Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fröding — och så naturligtvis Bellman, »den
svenska lyrikens största minne». Fröding hade
tydligen också ett starkt intryck av att intresset
för det förgångnas vitterhet var mycket svagt; han
önskade, att Love Almquist, »alldeles otvivelaktigt
ett geni», fortfarande skall bli läst, men vågade
knappast tro det.
Jämte kåserier och kritiker — samt namnlöst
arbete — meddelade Fröding även dikter till
tidningen och förmodligen har inget svenskt
landsortsblad under hela senare hälften av
adertonhundratalet kunnat bjuda på ett så litterärt
medarbetarskap. Det dröjde emellertid, innan tidningen själv
lät förstå, att den uppskattade hans bidrag. I dess
anmälan vid årsskiftet spelade kyrkoherden Per
Nymansson mycket länge en vida viktigare roll än
Fröding, av vars bidrag egentligen endast de
skämtsamma och landsmålsbitarna utlovades som det
kommande årets dragspikar. Dubbeltillvaron
skaldtidningsman tryckte Frödings sinne: »Man måste
vara lat och ensam för att kunna dikta,» skrev
han. Han fann sina »clownerier» i tidningen platta
och klumpiga, de voro skrivna med tankarna på
annat håll, fångna i melodier och stämningar, som
sökte bli dikter, men ofta nog stannade vid ansatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
