Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och än tydligare heter det på samma ställe: »Människan
kastade djurhamnen första gången hon reste ett altare.»
* *
*
I denna utveckling, som jag här sökt skissera, har jag
berört endast en del af Heidenstams verk. Hvad som
särskildt måste komma till korta i hvarje försök att isärlägga
hans idéer och vilja är fantasin. Den är likväl hans konsts
särmärke, likaväl som hans personliga stil. Inte för intet
började han som protestant mot naturalismens programtes:
bort med fantasin. Om någon haft metaforen till kostym
sedan Tegnér, så är det Heidenstam. Få af våra författare
ha en sådan synskapande förmåga som han. Hans
fabulering är aldrig intressant, han har ingen spänning i
sina romaner; intrigen är honom främmande och själfva
byggnaden af hans noveller erinrar om mycket ursprunglig
epik. Den konstruktiva fantasin besitter han icke, och
med full följdriktighet anser han densamma för underordnad
i ett skaldeverk. Han förklarar att vår brist på fyllig och
representativ dramatik är inget bevis mot vår inbillningskrafts
styrka och rikedom, emedan just en rörlig inbillning
spränger konstruktiva enheter. Naturligtvis sätter han
lyriken högst, och med lyrisk skönhet är det också han
bräddat sin bägare. Suggestiv, som lyriken måste vara för
att verka, är Heidenstams dikt, nyttjande två medel: bild
och takt. Den förra är framför allt hans egenart. En
lyrikens kännare som Fröding har beundrat hans förmåga
att med ett enda ord fånga en syn som denna:
Stjärnorna blossade
bibliskt klara,
sakta susade strängaspel —
är det inte, som man såge karavaner tåga fram under
öknens oändliga himmel med dess strålande stjärnevärld?
Äfven i hans bildspråk kan man märka den ombildande
tidens inflytande. I »Vallfart och Vandringsår» var han
godtyckligt stillös ibland, uppoffrade gärna helhetsstämningen,
om han fann ett betecknande uttryck. Särskildt den,
som gladde sig åt den återvaknande romantiken af hans
poesi, hade naturligtvis svårt att förlåta honom såna
vårdslöst realistiska, ehuru slående jämförelser som t. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:59:32 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bgrsvskald/0018.html
