Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något af denna bildlöshet finns äfven i Folkungaträdets
berättande prosa, till växling med lidelsefulla eller
högtidliga delars bildrika stil. Då, när känslan brusar,
trängas åter bilderna, som när mäster Andreas talar om
kärleken: »Jag som är van att forma och nyttja passare,
jag vet hvad kärleken är. Han är ovalen i ett knä. Han
är halfcirkeln i ett bröst. Mot den halfcirkeln trycker
sångaren förtviflad sin panna, och då brusar lyran.»
För bilder och liknelser kan han stundom glömma
välljudets, versens kraf. Han vill ha med sina syner och
infall, och låter stilen flyta fram bred och pompös, äfven
när diktens ekonomi skulle kräft en mera sträng förkortning.
Hans vers är sällan sjungbar, den har inte samma
musikaliska tycke som Frödings. Men den är klangfull och
mäktig. Enstaka dikter som »Morgonen» och »Sommarnatten»
äga en spröd, vek stämning, det är som luta och
sopran, en förvånande motsättning mot hans praktfulla diktion
annars. Levertin har framhållit, att Heidenstam fullt medvetet
afstått från den improvisatoriskt lyriska diktning, som
är honom medfödd, och sträfvat efter mera konstfullt arbetad
rytmik. Det finns diktarter, som Heidenstam numera inte
odlar: småvers som visorna och de gnomiska dikterna i
»Vallfart och Vandringsår». Det var ändå en bra vacker
tankepoesi, som man saknar fortsättning på. Hur genomlyriska
äro inte sådana suveränt fantastiska arabesker som
»Gullebarns vaggvisor» med sin trolska ton och totala
obegriplighet för det analyserande förståndet. Fjärran från
våra vanliga humoristiska sagobehandlingar står »Önskedag»
med sin skulpturala komik och rörande vemodiga
slutstrof. Öfver hufvud är det väl få af våra diktsamlingar,
som ha en så väldig tonskala som hans »Dikter».
Samhörigheten med hemmet, sammanhanget med det gångna
tonar som milskogarnas furusus i »Tiveden» och den
personliga, lidelsefulla berättelsen om Gunnar ifrån Lidarände.
Kärlekens strid mot sig själf, väsendets splittring mellan
minne och ny känsla, ömhet och kärlek, ett känslolifs
gåtfullaste och bittraste klyfning stormar i »Barndomsvännernas»
mäktiga recitativ. Ett knippe smärre känslodikter
— bland hvilka den helgjutna »Låt oss dö unga» kanske
står konstnärligt högst — och några stämningsstarka
skildringar med historiska motiv verka framför allt genom sitt
absolut originella uttryckssätt, hvars plastik och konkretion
förbinds med en sinnrikhet, som är svåröfversättligare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
