Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böja sina romantiska temperament efter realismens ästetik.
Fröding fick höra, att vers var en tarflig sorts litteratur,
och att man egentligen endast borde författa romaner och
noveller på prosa. Därför sträfvade han med svett och
möda, men totalt utan resultat med prosarealism. Selma
Lagerlöf arbetade också med fåfänga försök att tämja sin
fantasi och skrifva på lugn, realistisk prosa, tills ändtligen
hennes kynne tog väldet, och hon beslöt »i all ödmjukhet
att skrifva boken på sitt eget sätt». Det vittnar inte bara
om hennes egen blygsamhet, utan lika mycket om det
realistiska betraktelsesättets stora mäktighet, när hon
förklarar, att hon då ansåg, att boken skulle bli till löje och
att ingen skulle stå ut med den.
Det stormande jubel, som boken andas, är ett jubel
öfver det glada lifvet i den härliga hembygden. »Det
förefaller», säger hon, enstädes, »som om mod och glädje vore
lifvets största plikter.» Men hvad är hennes egen största
glädje? Entusiasmen.
Utom stoffets öfverraskande nyhet och stilens egenart
ägde Gösta Berlings saga ännu en egenskap, som kom likt
en uppenbarelse. Det var entusiasmen.
Entusiasm öfver lifvet öfverhufvud och entusiasm öfver
kärleken som dess innersta, dess vackraste blomma.
När det gällde att förhärliga den, då slösade hon inte
bara som vanligt med färger och glans, utan då vardt
hänförelsen så absolut gränslös, att äfven i romantikens
drömland, det där den blå blomman växer, finns knappast dess
motstycke. En sådan historia som den om den gamle filosofen,
farbror Eberhard, hvilken gömde undan sitt kätterska
manuskript bara för att den unga grefvinnan Dohna skulle
få förblifva i sin tro, den är ju rimlig — åtminstone pläga
tviflarna och förnekarna alltid få göra så i romanböckerna.
Men Brobyprästen! Alla läsarinnor af boken ha naturligtvis
fäst sig vid den - kanske i främsta rummet. Där
först är lifvet riktigt stäldt opp och ner. Det är det
oerhörda, öfvermåttan våldsamma anloppet på vår förmåga
af tro, som där kommer en att studsa. De två ha varit
skilda i fyrtio år, hon är sextio, nu när hon reser oppför
Broby backar för att råka honom, som är sextiofem, —
och likväl tar dem illusionen att de äro unga och älska
hvarann som unga så starkt att den skjuter hört verkligheten
och tar dess plats. Det är detta, som är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
