Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
etisk synpunkt, att se en gammal supbroder, hvars fingrar
endast varit vana vid glaset och bössan, rita bokstäfver för
de små, hade man haft nog af hans omvändelse och ädla
uppsåt, och gärna bidragit med en skärf till pension, för
att slippa se gubben odla pedagogiken och låta honom njuta
sitt otium cum dignitate.
Före denna tid ligger den soliga omedelbarhetens. Man
kan inte säga att vare sig Selma Lagerlöf eller kavaljererna
ha någon böjelse för att ångra. De äro allt en smula
ödestroende, det är något af samma lynne som Bellman gaf
uttryck åt med försäkringen: »jag är en herre af mycket liten
djupsinnighet», och Almquist med kraftordet: »längre teorier
ger jag raggen». De kunna omvända sig vid tillfälle, men
var lugn för, att de aldrig ska rysa tillbaka för sitt
förflutna. Det kommer alltid att bli deras hjältetid, deras
gyllene ålder. Öfver de tusen och en nätter, som de
tillbragt i toner och svir lågar det en aldrig stillad
skönhetslängtan och en glans af den vilda munterhet, som inte
hade sin källa i vinet, utan för hvilken detta endast var
en tidsform. Tänk på den mästerliga scenen »Kyrkogården»!
Inget af den tidens vilda seder är doldt eller förhemligadt
— endast kärleksäfventyren äro mindre bastanta än tidens
skick gör sannolikt — men Selma Lagerlöf har själf dyrkat
dessa figurer så högt, att äfven vi känna en del af den
från barnsben hysta beundran för dem, som hon gifvit
uttryck åt i sin stils oupphörliga ack! och o! Selma Lagerlöf
har aldrig varit rädd för att ge sina figurer fel, de
kunna ha många och betydande sådana. Kanske bara en
enda punkt är det goda. Men den lyser opp alltsammans
— som t. d. med den gamle krigsmannen Jan Hök. Vi
kunna inte påstå att det är osanning i hennes teckning, ty
då skulle man få bannlysa all idealitet ur personteckningen.
Så fort man bara håller sig till ett par drag i en karaktär,
blir det idealisering. Selma Lagerlöf bryr sig här inte om
att skildra personer i sin helhet, hon tar dem i viktigare
ögonblick, särskildt då de öfvervinna sig själfva. För det
vill jag inte anklaga henne — andra ha för öfrigt gjort
det, så det behöfs inte heller — ty med det har hon
undgått samma fara, som hon i ett annat hänseende undvikit
genom berättelsesättet i prosaromanser: tråkigheten.
Jag talade om stoffets nyhet och rikedom — i själfva
verket är boken så full af historier och romanämnen, att
våra författare i allmänhet kunde vara glada, om de i hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
