Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finns väl inget mer än den otroliga brokigheten i ämnesval,
som är gemensamt hos dem; Strindberg med sin oslipade
form, het och omedelbar, våldsam och godtycklig i
komposition och stil, Hallström med hvarje verk prägladt af
l’écriture d’artiste — man har till och med riktat den
löjliga förebråelsen mot honom, att hans stil är »alltför
sorgfälligt utarbetad» — behärskad och medveten, lugn och
granntyckt, det är på sätt och vis de båda ytterlinjer, mellan
hvilka den svenska prosan vid 1900-talets böljan är inrymd.
Lika skarp är motsättningen mellan deras människoskildring.
Strindberg är ju känd och berömd för sin etsande skarpa
siluettkonst, sin kraftiga linjeföring, men man saknar inte
sällan hos honom mellantonerna; psykologin blir ibland
nästan ytligt skisserad, man får en anekdots spets men
också dess brist på öfvertygande motivering. Hallström
följer med den varsammaste hand det inre utvecklingsarbetet,
han dröjer vid det själiska tillståndet med en ömhet om
människan, som endast finnes hos dem, som ha örat öppet
för de svagaste tonerna och som ha gått igenom ensamhetens
och misströstans smärtor utan att bli likgiltiga eller hårda.
Intim människoskildring, inre historia bildar därför
hufvudparten af hans verk. »Vilsna fåglar» varslade knappast
om att Hallströms senare berättelser skulle bli så nästan
uteslutande vemodiga som de varit hittills. Man erinrades
om engelsk berättarkonst inte bara genom scenerierna från
den nya världen. Hallström ironiserade mycket hårdt öfver
uppkomlingsmaner och humbugsväsen — »L’homme de la
destinée» och »Vägen till Damaskus» — och det var mera
af iakttagelse än medkänsla i flera af skisserna. Han var
munter och afsiktslös i ett par studier öfver olika lynnen;
tragisk i berättelsen om några af de skeppsbrutna och
betryckta; men tyngdpunkten i boken låg helt och hållet i
den iscensättningens konst, med hvilken han briljerade.
»Hallström är som hvarje äkta konstnär i stort som smått
form» skref Ola Hansson i Nordisk Revy. Den
kringdrifvande gatsnattaren från Chicago, den tröttkörda och
döende åkarhästen, Cecilia i »Ur mörkret» — med hvilken
känslig färgblandning, hvilken stilfull och effektrik
inramning framträdde de inte! Det var klart, att här var kommen
en konstnär, som skulle forma sitt stoff suveränt.
Själfva boktiteln, »Vilsna fåglar» var emellertid långt
mera betecknande för en mängd af Hallströms figurer än
hvad man först kunde förstå. Hans egen stämning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
