Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sparsamma skönhet som kunde finnas, det var enda
vägen att skapa ny. Ringaktningen var steril och dum.»
Det är gifvet, att en så skonsam och mild syn på lifvet
och människorna blir klädd i mjuka och veka ord, i dämpade
färger. Därför har Hallströms senare novellistik varit
olik den tidigare genom sin diskreta, stilla diktion — när
han inte för en gångs skull släppt lös sin ironi och ristat
en så parodisk inskrift på sitt blad som »Åkerström och
Nicolette» med dess lätt igenkännliga litterära adresser.
Han är för öfrigt en farlig parodist tack vare sin stils
smidighet och sin skarpa kritiska litterära iakttagelse.
Hvilket afstånd därför mellan skildringen af den lilla
norrländska småstaden, där Gustaf Sparfvert gör sig löjlig
samt segrar öfver döden och kärlekssorgen, och den lysande
prakten eller stolta högtidligheten i de fantastiska
berättelserna från fjärran tider och länder. Hvilken fest för ögat,
hvilken kolorit och hvilken glans! Se Iason och hans skara
från skeppet Argos, då de gästa den sjuka kung Phineus
af Bitynien och hans dystra land, hur glimmar inte dagern
öfver deras hjälmar af ungdom och tillförsikt, bragdlust
och kraft! Ett klassiskt uttryck af medeltidens riddaranda,
af stolthet och storhet är »Lejonet». Men i prakt öfverglänses
denna stilfulla och djupsinniga historia af »Falken»,
också ett medeltidsmotiv, och för öfrigt af hela »Purpur».
Jag vet, att man i allmänhet påstår, att stilen i »Purpur»
skall vara så öfverlastad — alldeles som det heter om
»Gösta Berlings saga», att dess stil är tillgjord — och att
man funnit en senare utveckling till mindre bildrikedom
och prakt så högst förtjänstfull. För min del tror jag inte
att stilutvecklingen var något annat än en nödvändig följd
af sinnets förändring, af nya tankar och känslor, nya motiver.
Säkert har det varit något af naturalismens hat till
inbillningsglans och ståt i denna klagan öfver »Purpur». Ty där finns
inget oäkta, inget tomt klingklang. Men det är en ung och
het fantasi, som tumlar med all den grannlåt som
Väster- och Österland kan ge. Det är en tyngre och mera beräknad
prakt än i Heidenstams »Vallfart och vandringsår», men
det är samma glädje öfver färgen, och bokens titel
förefaller ingalunda anspråksfull. Den falska messiastro, som
föranleder utvandringen af en liten fanatiserad judehop från
förtryck och smälek till det drömda Arsareth, minns man
mindre af än de mäktiga drömsynerna hos Menahem.
»Adonia», ett ämne i kung Davids historia, är också berättad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
