Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
perspektiv af historisk kännedom, inte i stela paradgator
af fakta, utan i en skalds känsliga och färgrika syner af
förgångna tidehvarfs lif och dräkt. Häri ermrar Levertin
om ett annat Stockholmsbarn — Snoilsky. Inte den Snoilsky,
som skref »Svenska bilder», utan den yngre och mer
drömmande, som i »Rosersberg» hviskade sin
kärleksförklaring till ett sedan den tidigaste barndomen kärt och
oförgätligt landskap af dröm, historia och svärmiskt
uppfattad verklighet. Många gånger sedan har Levertin återvändt
till sådana skildringar af sin sköna hemstad:
»Stockholmsidyll» i »Legender och visor», de båda litterära studierna
öfver Bellman, »Hemlösa» i tredje diktsamlingen och nu
senast i »Stockholmsnaturen i svensk dikt», texten till prins
Eugens taflor (1905). Och säkert äro dessa förtjusande bilaer af
det Stockholm, väfdt af sol och sånger,
af daggklart hopp och anad salighet,
som man får Bkåda några korta gånger,
når man är tjuguårig och poet.
något af det bästa han skrifvit, där de visa honom både
som skildrare, drömmare och historiker.
Samma år som »Lifvets fiender» kom ut, hade Levertin
gjort sin långt betydelsefullare deby som lyriker med Legender
och visor. I motsats mot Frödings samtidiga första dikter
tillhör denna Levertins poesi alldeles gifvet den lärda dikten,
och Frödings anmälan i »Karlstadtidningen» präglades just
inte af förtjusning eller förståendé för detta från hans eget
så skiljaktiga poetiska uttryckssätt. Redan vid denna tid
en facklärd kulturkännare och litteraturhistoriker hade
Levertin i både ordval och bildspråk hämtat gods från
kunskapsvärldar, hvilka sällan eller aldrig varit
bestämmande för gestaltningen af vår lyrik. Det var inte som
vanlig poetisk maskerad med några namn eller sinnebilder
hämtade från tider och länder, fjärran våra egna, och Levertin
skref på inget vis hvad man menar med »historiska dikter».
Och likväl var alltsammans i kostym: det klang modärnt
och nytt, men nutidsdräkt fanns inte. Levertin hade skapat
en ny stil, hade frigjort sig från allt naturalismens
glanslösa och torra maner, för att i stället drömma in sina
stämningar i en rikt smyckad form, som bländade och
fängslade med sin konstnärliga och insiktsfulla utarbetning.
Medeltiden är kanske den epok, hvars förhållanden oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
